Category: Others

Publicerad i Läkartidningen 35-36/2018:
http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2018/08/Apropa-Systemfel-och-logik/

I telefonkön till teknisk support tänker jag tillbaka på livet som tonåring. Grafiken i datorspelen var verklighetsnära och gränssnitten logiska. Det behövdes ingen manual, och allt fungerade utan att hänga sig eller kännas långsamt. Upphandlare var tonåringar runt om i världen.

Nu, 20 år senare, sitter jag på akutmottagningens läkarexpedition och ämnet är människors liv och hälsa – i verkligheten. Under tiden jag väntar i telefonkö väntar patienter på att få den hjälp de sökt för. Undrar de var doktorn är?

Fem samtal före. Med jämna mellanrum hänger sig journalsystemen i dyrbara sekunder eller minuter, eller kraschar i flera timmar i sträck – ibland oförutsett, ibland som planerade driftstopp. När de väl fungerar går det långsamt. Bara att få en anteckning utskriven tar inte sällan någon minut, och kräver långt fler än det enstaka klick som vore logiskt.

Att läsa fler än 50 anteckningar åt gången (svart-vit text, inga bilder och absolut ingen 3D-grafik) kräver extra klick och extra väntetid. Hur data presenteras saknar oftast logik och grafik utöver vad som motsvarar ett traditionellt analogt arkiv. Den resulterande dubbeldokumentationen är inte bara tidskrävande utan riskerar också patientsäkerheten.

Något smart utnyttjande av data är det inte tal om. Inga digitala bedömningar av provresultat (exempelvis blodgas eller anemi). Inga varningar när en patients sökbeteende avviker från tidigare, som en signal på något nytillkommet. Inga inbyggda kvalitetsregister. Och kommunikationen mellan olika system både inom och mellan landsting är så dålig att vi ibland får komplettera med fax. Att kunna presentera prov- eller röntgensvar för patienten på en »padda« är en avlägsen dröm.

Tre samtal före. Jag läser Socialstyrelsens statistik över de 21 högskoleutbildningar som i dag arbetar inom vården (läkare, sjuksköterska, ortopedingenjör, receptarie med flera). Vi motsvarar tillsammans över en miljon högskoleår [1]. Men hur kompetent är vår digitala miljö organiserad?

Sverige (som är mindre än London sett till antalet invånare) har delats upp i 21 landsting som var för sig upphandlat flera separata system för bland annat patientjournaler, laboratorie- och bilddiagnostik, klinisk fysiologi, förlossningsvård, ambulansjournaler, operationsplanering och dosförpackade läkemedel. Ingen vet exakt hur många system vi har, men vi vet vad det kostar: 8 miljarder om året [2]. Nu senast är det Region Skåne som köper nytt: 1,3 miljarder för ett system som ingen annan i Sverige använder [3]. Samtidigt läggs mångmiljonbelopp på att göra läkemedelslistan – en mycket liten del av all information – gemensam för hela landet.

Hur kommer det sig att Sveriges kanske mest högutbildade och därmed kostsamma yrkeskår har sämre teknik på jobbet än vad tonåringar har på sin fritid i ett land med internationellt erkända systemutvecklare? Tänk om vi kunde få skapa något gemensamt i syfte att frigöra dyrbar tid och kompetens till patientern.

1. Socialstyrelsen. Statistikdatabas för hälso- och sjukvårdspersonal.
2. Jerlvall L, Pehrsson T. eHälsa och IT i landstingen maj 2017. Inventering på uppdrag av SLIT-gruppen.
3. Dahlström T. Nytt IT-system för en miljard förenklar journalhanteringen. SVT Skåne. 19 sep 2017.

Publicerad i Läkartidningen 22-23/2018:
http://lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kronika/2018/05/Det-ar-paradoxen-att-drabbas-av-samhallets-oformaga-och-darfor-soka-samhallets-hjalp/

Rummet är kalt och spartanskt, med enbart två fåtöljer och ett litet bord. Centralt är tomheten, att andas i och att fylla med en berättelse. In hit släpps rent fysiskt inga levnadsvillkor, pengar eller politiska spel – här får omvärlden stå åt sidan för människan som lever i den. Men patienten som jag rings ner för att träffa i natt är synnerligen ärrad och präglad av det där utanför. Hur mycket det tomma rummet än tillåter henne att berätta sin historia, så har hennes situation i grunden allt att göra med oss och ingenting att göra med henne. Det är paradoxen, att drabbas av samhällets oförmåga och därför söka samhällets hjälp.

På sjukhusets psykiatriska akutmottagning sitter jag och skäms, öga mot öga med tårarna som rinner i spåren av först förtryck och nu hopplöshet. För alla utom Migrationsverket är hon ett barn. Hon har flytt för sitt liv från krigets ofrihet och förtryck; ensam lämnat sitt barndomshem och sin familj. Nu sitter hon framför mig därför att hon efter fyra år i svensk fred och frihet inte längre orkar leva.

Med imponerande svenska berättar hon mellan tårarna om åratal av väntan på besked, separationer från vänner och familj, ovetenskapliga röntgenundersökningar, överfulla och smutsiga »förvar« i samhällets utkanter och myndigheters tärningsspel med människoliv. Men värst är kanske det paradoxala och det absurda: att systemet är så genomtänkt. Så rikt. Så fritt. Så folkligt förankrat. Att vi med demokratiska prioriteringar – framröstade av förhållandevis välbärgade och privilegierade människor – plågar några av världens mest utsatta människor. När någon som en gång flytt sitt hemland, för att inte förlora sitt liv, efter fyra år hos oss i stället vill fly livet självt; när vi fråntagit en människa allt hopp – hur har vi då behandlat henne?

»Det man gör är att plåga människor.« Osökt dyker parafraseringen upp i tanken, och med Olof Palmes ord associerar jag plötsligt till några av historiens större övergrepp. Jämförelsen är såklart inte rättvis vare sig till skala, brutalitet eller avsikt, men jag undrar om det vi gör kanske ändå inte är minst lika plågsamt — just för att vi gör det utan varken våld eller mening. För att människors innersta hopp om empati och kärlek går förlorat samtidigt som vi säger att vi bryr oss. För att det som för många skulle vara det finaste samhälle en människa kan få uppleva kan vända en utsatt människa ryggen med en sådan kyla.

Snart har hon berättat hela sin livshistoria för ännu en främling, och av natten återstår bara ett fåtal morgontimmar. Jag föreslår att hon kanske kan försöka sova lite innan nästa dag börjar – inte för att hon (eller jag för den delen) kommer att kunna få någon ro, utan för att föreslå något till ett samtal som annars saknar hopp. Jag ordnar med en avdelningsplats och vak; besparar mig och kollegorna det direkta ansvaret.

Timmen till ronden blir en timme av grubblerier. Jag känner sorg över det bortglömda människovärdet; över hur vi människor kan blunda för varandra. Men mest av allt känner jag en absolut skam. Och jag tänker att vi är många som berörs, men att det krävs mer än tankar och ord för de utsatta människor som ber oss om hjälp.